Runorna skapades någon gång runt 100 e kr, troligen med det latinska alfabetet som förebild. Ordet ”runa” betyder ”visdom” eller ”hemlighet”. De troddes vara en gåva från Oden. En runa kallas också stav, den består i regel av ett lodrätt streck – huvudstaven – från vilket ett eller flera snedställda streck utgår – bistaven. Ursprungligen skapades runorna för att ristas i trä, ofta bok, därav kommer ordet bokstav som används än i dag. Meddelanden, kom-i-håg-lappar etc gjordes alla i trä, därför har inte mycket av vardaglig skrift bevarats. Runstenar är alltså inte alls representativa för runanvändandet.
Ursprungligen brukades runorna av alla germanfolk, således inte bara av skandinaver, utan även holländare, engelsmän, tyskar och goter. Det var dock i Skandinavien som runorna användes och utvecklades mest. Framför allt i Sverige användes runorna länge, långt in i medeltiden var de i bruk hos gemene man.
I Älvdalen använde man runor långt in på 1800-talet och ännu under tidigt 1900-tal fanns där äldre människor som kunde läsa och skriva runor.
Det latinska alfabetet kallas ju alfabet efter de två första bokstäverna; Alfa och Beta. Runalfabetet kallas futhark efter de sex första bokstäverna; F, U, TH, A, R, och K. Det finns två typer av runrader, den urnordiska eller 24-typiga futhark, som har 24 tecken och användes fram till ca 800, samt en 16-typig futhark som därefter togs i bruk, med andra ord ungefär samtidigt som vikingatiden började.
Den 24-typiga futharken
Ca 360 inskrifter med urnordiska runor är bevarade, varav 300 i Skandinavien. Här nedan syns den 24-typiga futharken. Någon förklaring till dess ordning, som skiljer sig betydligt från det latinska alfabetet, finns inte.
Runraden är indelad i tre grupper, ätter, som i tur och ordning heter Frejs, Hagals och Tyrs ätt efter den första bokstaven i varje ätt. Detta har betydelse då man skriver lönnskrift med runor.
Flera runor liknar latinska bokstäver; F, R, H, I, T och B. Då man föredragit att placera bistavarna upptill på huvudstaven syns också likheterna med U- och L-runorna. Några horisontella linjer förekommer inte eftersom man som sagt mest ristade i trä och sådana linjer skulle sammanfallit med träets ådring och blivit otydliga om träet svällt.
De urnordiska ristningarna är ofta svårtydda p g a det urgermanska språket som då var i bruk, men påfallande ofta rör det sig om trolldom, magi och dunkla besvärjelser.
Germanskan utvecklades snabbt och nya språkljud uppstod. Eftersom den urnordiska runraden återgav de germanska språkljuden behövdes en ändring av skriften och då infördes den 16-typiga futharken, uppenbarligen väldigt snabbt och ungefär samtidigt över hela Skandinavien. Det rör sig alltså om en medveten reform.
Den 16-typiga futharken
Den 16-typiga futharken är inte någon ny runrad utan snarare en förenklad sådan, vars huvudmål förmodligen var att underlätta för runristaren. I och med att åtta runor försvann så fick flera runor beteckna olika ljud. U-runan symboliserar också o, y, å och ö. I-runan betecknar även e och ä. G-runan läses också som k, T som d samt B som p.
Den 16-typiga runraden finns i två varianter; långkvistrunor, även kallade normalrunor, (övre runraden) och kortkvistrunor (nedre runraden):
Namnen långkvistrunor och kortkvistrunor kommer helt enkelt från runornas utseende. Kortkvistrunorna har kortare bistavar än långkvistrunorna. De var enklare och snabbare att skriva medan långkvistrunorna förmodligen användes där utseendet var av betydelse.
Det finns ännu en förenklad runrad, de sällsynta stavlösa runorna. Dessa runor saknar alltså stavar, I-runan undantaget. De är, kan man säga, vikingatidens stenografi.
Lär ni in de 16 normalrunorna samt ett litet antal fornnordiska ord och namn, kan ni faktiskt tyda en hel del runstenar, många inskrifter lyder ofta bara ”NN reste stenen efter NN”, ibland med tillägget ”sin far/mor/bror/syster”. Lycka till och mycket nöje!